Därför fungerar välfärdsmarknaden dåligt

Sverige har under flera decennier flyttat verksamhet som tidigare drevs helt i allmän regi till privata vinstdrivande utövare och under samma period ökat invånarnas möjlighet att välja utförare av verksamheten. Även tidigare fanns det möjligheter att själv välja skola och vårdcentral men på många områden har det blivit tydligare och enklare. Vi har också i större utsträckning nyttjat dessa möjligheter.

Detta skifte har framförallt drivits ideologiskt med argument som valfrihet och marknad och motargument om att vinst är fult och att giriga riskkapitalister nu kommer sko sig på skattepengar. Båda dessa synsätt innehåller stora fel.

Marknaden som sådan ses av vissa som en ond och girig kraft medan andra, som noterat att marknaden är mer effektiv än planekonomisk styrning, på grund av dess effektivitet ser den som rättvis. Häri ligger den felaktiga analysen. Marknaden är nämligen varken ond eller god–den är ett verktyg.

Som med alla verktyg måste användaren, i det här fallet samhället, förstå hur det fungerar och ha färdighet i att använda det om slutresultatet ska bli bra. I stället har vi haft förespråkare som överideologiskt har drivit på “liberalisering” och motståndare som, lika överideologiskt, har klagat på att verktyget använts i stället för på hur den har använts. Om en mer rimlig kritik hade framförts i tid så hade vi sluppit väldigt mycket av de problem vi nu byggt in i systemen.

För att en marknad ska fungera väl behövs ett antal faktorer, bland annat konkurrens, låga transaktionskostnader, information hos både köpare och säljare, och att ingen tredje part påverkas av besluten.

Inom vissa delar av välfärdsmarknaden kan den så kallade brukaren bedöma kvalitén på tjänsten väl och använder den så ofta att hen kan byta om hen inte är nöjd. Hemtjänst är ett utmärkt exempel på detta som, förutom rena bedrägerier, faktiskt fungerar bra som välfärdsmarknad.

Skola är ett exempel som fungerar ytterst dåligt. Det stora flertalet föräldrar kommer bara välja skola en gång och har vidare ytterst dålig förmåga att bedöma om barnet lär sig mer eller mindre än vad en annan skola hade lyckats med. Kostnaden för att byta skola är ofta hög både för barnet som får byta klasskamrater och för familjen om den till exempel behöver flytta. Vidare är den externa kostnaden hög för andra elever som skadas av homogeniseringen i skolorna då både duktiga elever från städade hemförhållanden och de med sämre stöd från sina föräldrar tjänar på att klasser är blandade.

Tyvärr är en återgång till det gamla systemet rent praktiskt omöjlig så hur mycket vi än önskar att vi inte gjort dessa misstag med ideologiskt genomdrivna reformer så måste vi blicka framåt och hitta förbättringar av det system vi har i dag som både fungerar och går att få långsiktig bred politisk acceptans för. Annars kommer det eviga hattandet skada vår gemensamma välfärd ännu mer än ovan nämnda reformer.

Vinstbegränsning ökar antalet riskkapitalbolag och stora välfärdskoncerner

Personligen anser jag att omvälvningen av vård, skola, och omsorg från allmän regi till välfärdsindustri som pågått under de senaste decennierna till stora delar inte borde ha gjorts och i alla andra delar borde ha gjorts annorlunda och långt bättre. Konsekvenserna av detta har och kommer att fortsätta skada Sverige under lång tid framöver.

Nu står vi här med en i stora delar privatiserad verksamhet och ser många problem väldigt tydligt. En naturlig reaktion är då att förbjuda eller i alla fall begränsa det man blir mest upprörd på. För svenskar är det som gör allra mest ont att någon girigbuk tar våra skattepengar och i stället för att anställa bra lärare till våra barn eller värdig mat till pensionärer på vårdhem stjäl pengarna i vinst till något skatteparadis. Riktigt förbannade blir vi.

Men det går ju enkelt att förbjuda det. En begränsning av vinsten är en enkel mening att skriva ned i en lag. Se där. De får inte längre!

Nu är det dock så att giriga personer inte på något sätt är intresserade av att följa andemeningen i lagar som försöker begränsa dem. Ordalydelsen behöver de följa i de fall det går att kontrollera men på alla andra sätt, både genom att försvåra kontroll och genom att inom reglerna kringgå desamma, kommer obönhörligen exploateras. Därför är det av yppersta vikt att regler som begränsar girighet inte är enkla att kringgå.

En vinstbegränsning är trivial att kringgå och det görs ofta mellan affärs-“partners” som lurar varandra på pengar från gemensam verksamhet.

Ett exempel kan ges från Hollywood som gärna tecknar kontrakt med skådespelare om procent på vinsten från en film. Sedan startar filmbolaget ett så kallat managementbolag som fakturerar produktionen för konsulttjänster så filmen inte gör någon formell vinst. Filmbolaget äger dock managementbolaget och plockar ut sin del av kakan den vägen och skådisen står där lurad.

En svensk skolkoncern kan skapa samma managementbolag, fastighetsbolag, städbolag, låna ut pengar till ockerränta, sälja marknadsföringstjänster, vidareutbildning av lärare, eller varför inte skolmat till sin egen skola och plocka ut precis hur mycket vinst det vill.

Vi vet inte exakt hur förslaget som kommer läggas fram ser ut. Enligt Reepalus utredning skulle begränsningen baseras på arbetande kapital. Ett värde som är trivialt för en större koncern, framförallt riskkapitalister, att justera upp eller ned.

Allt detta är dock svårare för mindre bolag då det tar viss tid och kompetens som dessa ej besitter. Detta leder till att små välfärdsbolag blir mindre värda för sina ägare men behåller sitt värde för koncernerna. Många små bolag kommer då säljas när ägarna som inte längre kan tjäna mellanmycket pengar på sitt bolag i alla fall kan få tio årsvinster i handen av den stora koncernen.

De större ägarna är sedan mer organiserade än den genomsnittliga mindre ägaren och kommer öka sitt uttag av pengar från välfärdsbolagen de nu köpt.

Nu kan man givetvis tycka att det är fel att ägarna till en skola eller vårdcentral tjänar en miljon eller två om året i vinst på våra skattepengar, men det blir ännu mer fel när hen säljer till koncernen för tio miljoner och ägarkoncentrationen ökar och den så omhuldade konkurrensen minskar. Förslaget får alltså helt motsatt effekt än den vi hoppas på.

Därför bör det givetvis omedelbart förkastas och andra åtgärder, som har en chans att fungera, prövas i stället. Mer om det i nästa inlägg.

Erik